ensamheten innan drömmen...
de sista minuterna för dagen. Sen ska jag röra
mig mot stället jag trivs bäst, för det mesta.
Mina drömmar.
Där kan jag forma allt som jag vill att det ska
vara och ändra allt om jag ångrar att jag gjort.
Psykiskt mord (dikt..)
Du ställde mig mot väggen
slog mig med dina ord
skjöt min själ i tusen bitar
knivhögg mina tankar
men ändå skulle ingen
kalla det för mord
besvikelse...
Du hoppas, planerar och hoppas och så
kan så få ord riva ner allt.
Spola tillbaka tiden, ge mig en ny chans
direkt, jag har inte lust att vänta, jag orkar
inte. Säg att det var en dröm, väck mig och
låt mig få göra om det!
Men det är ingen dröm, det finns inte heller
någon fjärrkontroll så man kan spola tillbaka
tiden..en ny chans..jo visst det har jag, men
lust? Nej..inte längre..inte alls...helst hade jag
velat lagt av helt. Men man får bita ihop och
göra om..göra rätt.
Det är inte hela världen..men så ont det gör.
Ett rasande korthus
Bygger upp ett korthus, rasar.
Det var första gången, jag var inte förvånad.
Du sa att det skulle göra det, med all säkerhet,
jag förtstod det, så jag väntade bara, och det rasa.
Det kan lätt hända fler gånger, sa du.
Så jag är fortfarande inte förvånad att jag inte lyckas bygga
hela huset, utan att det rasar.
Men jag vet, att när jag väl lyckas byggt upp allt och det står
där en stund, utan att rasa, då är jag klar. Då kan inga vindar
eller slag slå ner det huset.
Kanske behövs det mycket tid för att få det klart, men jag
kommer inte ge upp.
Som när man ramlar, man reser sig upp och fortsätter springa.
(gammal) dikt
så ska jag ut och gå
tills jag hittar en väg,
där ingen annan finns
När jag kommit dit
ska jag
hoppa
skrika
stampa
stå
så att ingen annan vågar komma dit
För nu vill jag vara själv
och göra vad jag vill
få ut min
ilska
glädje
sorg
Allt som du har givit mig
allt som du förstört
Så låt mig få gå i regnet
på en ensam väg
där ingen annan vågar gå
(mycket gammal) Dikt
Skadar mig också fysiskt
Får ett plats i mitt hjärta
För att ge mig mera smärta
Hoppas på något som inte går
Drömmer vart jag än står
Hoppas på det bästa
Vet att jag får det värsta
Vänta, vänta och vänta
Längtar, längtar inte… längtar
xtezz
inget värd (dikt
håll mig fast med era ord
Kasta allt äckel på mig
för inte mera är jag värd
Gräv djupa sår i mina armar
med erat beteende
Vänd er om, ignorerande
för inte mera är jag värd
Släng ut mig i nattens kyla
och dess iskristaller
låt mig få stå där
för nej...mera är jag inte värd
Dikt
Det är pirrigt och härligt
känslor, ja, jag är ärlig
Det är inte musiken, inte våren
Det är jag som är dåren
Det va längesen jag kände så här
förlåt, för det där
det kändes rätt, men det var fel
jag är trasig och samtidigt hel
och jag må vara galen
men det är jag som måste göra valen
jag väntar och väntar och väntar
och längtar, längtar, längtar
det kan bli mer än 'mera'
det går inte att kontrollera
men det är det jag vill
vet inte vad jag ska ta mig till
och blir det inte ens lite 'mer'
så förlåt mig, jag ber
till "du"
och det går åt fel håll, neråt.
Det känns inte som att du håller mig i handen och försöker
dra mig upp.
Du trycker ner mig! Nej, du vet inte om det, inte än.
Jag vet inte varför jag inte kan hålla mig kvar här uppe,
det går bara neråt hela tiden. Vare sig du, jag eller någon
annan vill det eller inte.
Jag har slutat se framemot vissa saker, för jag orkar inte
låtsas anymore.
Jag vill bara skrika att det är slut och sen låta allt vara som
det är nu. Inte få ändra på något bara säga det är slut!
Men det går inte. Man kan inte vara och sluta vara samtidigt,
tror inte det iallafall.
Ni behöver inte förstå, jag vill att Du förstår, Du som aldrig läser.
Hur?
Undrar varför jag bara vill gå ibland.
Hur kan du undra när du sitter med
svaret framför dig varje dag/kväll?
Det är inte alltid meningen att man ska förstå
det skrivna.
....
Men likaså så förstår jag också att det inte bara
är mitt fel. Vi är ju fler om det. Faktiskt.
Och jag kanske inte har gjort det, men det har inte
ni heller. Antligen lägger vi skulden på alla eller ingen.
Jag vill ju bara att allt ska vara som förut, som när vi
gick i skolan och hade kul!
Men man växer upp, kanske skiljs åt vare sig man vill
eller inte. Man får nya vänner, men vissa inte.
en bild = 1000 ord
Låt mig få sova i all evighet.
Jävla klagomål hela tiden.
Är det inte det ena så är det det andra.
Splittrad, trasig, fallen, nertrampad...det finns inte ens något ord som
funkar. Men en bild = 1000 ord....
Om oss, om mig..
Även fast vi håller varandra i handen, så går du så fort och jag så långsamt.
Jag försöker springa med men orkar inte kämpa så jag halkar efter ändå.
Men vi håller fortfarande varandra i handen.
Du pratar i telefon och du har ingen aning om att jag tänker att våra "gång takt"
är precis som i verkligheten.
Du rusar iväg och vill medans jag går lite efter..nästan så att jag backar, jag vill
bara inte att vi ska glida ifrån varandra.
Men som gruset på marken, det bara ligger där, ingen struktur, redo att bli omkastad,
så ligger min framtid framför mig, ingen struktur, redo att bli omkastad och den bara
ligger där. Jag har så många vägar att välja bara det att jag inte vet vart vägarna leder,
ska jag chansa eller ta en titt in på varje väg?
Det kunde...
Det kunde ha varit vackert
Det kunde ha varit lycka
men det var bara verkligheten
Hade jag....
hade jag varit borta
hade jag varit ingenting
men jag gick för fort
Att lita på någon...
varje dag. Det är som att gå i ett höghus med oändligt
många våningar. Man kommer längre och längre upp men samtidigt
känner man sig säkrare för att man litar ju på personen, det man
inte tänker på är att om personen skulle svika, så har man en
jävligt lång väg att falla ner. Det enda man kan hoppas på då
är att personen kommer på sig själv, springer ner och tar emot.
Att gå, ensam eller tillsammans
När man går ensam kan man välja sin egen takt.
Man kan gå precis så sakta man vill och sen helt
plötsligt öka takten.
Går du och håller någon i handen så måste båda anpassa
sig till den andras takt, det gäller att hitta en takt
som passar båda.
Precis som i att vara i ett förhållande, det gäller att
hitta en takt som båda trivs i.
Sen är bara frågan, när ska man gå fortare och
när ska man sakta ner?
Det är ju klart att det svaret måste man ju hitta tillsammans.
Men det kanske inte är så lätt att hitta det svaret varje gång?
